DÖDEN

När jag en av de heta dagarna i maj klippte gräset var jag efter ett tag tvungen att vila och pustade ut med ett glas iskallt vatten under det stora äppelträdet i ett av trädgårdens vackraste hörn. Jag lyssnade till försommarens olika fåglars sång och njöt av livet.

Plötsligt hördes något prassla i gräset bredvid mig och jag tittade ner efter vad jag trodde var Elsa, min hund. Men i stället för Elsa var det en annan varelse där nere som rörde sig ganska livligt och häftigt, något som kunde vara en huggorm eller annat som kanske blivit skadat av gräsklipparen. Skrämd flög jag upp från stolen, gick bort en bit och försökte på lite håll se vad det kunde vara. Då tyckte jag mig till min stora förvåning där bortifrån bland allt prassel höra små ilskna ljud som nästan lät mänskliga. Det lät faktiskt som – svordomar!

Försiktigt gick jag lite närmre och satte mig på huk och kikade och fick se något mycket märkligt: där nere i gräset var en svart figur, kanske 15 cm hög, vilken som bäst höll på att slå vilt omkring sig med något. Figuren såg ut som Darth Vader men den påminde mig svagt också om någon annan. Jag frågade dumt:

— Vad är du för en?
Med en lite pipig röst som påminde om Sven Jerrings i SF:s klassiska journalfilmer svarade den lilla figuren: — Jag är Döden! Varelsen gjorde en lätt bugning samtidigt som han lät en smula irriterad på rösten.

Vid en närmre titt såg jag att det faktiskt var han: Döden, klädd i den klassiska svarta kåpan med huva. Men så liten han var! Det var en tämligen fånig syn, där han med sin lie just nu högg vilt i gräset omkring sig, vilket ju onekligen var ganska högt i förhållande till den lilla figuren. Hela scenariot var ju alldeles otroligt! Men samtidigt ganska skrämmande.

— Döden! ropade jag till med lite för hög röst. Men hur kan du vara så liten? Du ska väl vara stor som en … ja, en människa? Samtidigt noterade jag att fågelsången i det närmsta tystnat runt omkring. En svag bris fick några grenar att svagt röra sig ovanför mig.
— Storleken har ju ingen betydelse, brukar du ju själv så putslustigt skoja om. Det gick inte att missta sig på den sarkastiska tonen. — Förresten har jag varken tid eller lust att stå här och pladdra dumheter med dig! Klipp färdigt gräset här så jag slipper detta trassel!

Döden verkade av någon anledning på dåligt humör och den pipiga rösten gick nästan upp i falsett medan den lilla lien nu vispade ännu snabbare. Svordomarna fortsatte oavbrutet och jag kunde knappt tro mina öron! En sån liten skitfigur som tog sig sån ton!
— Hör du du! Om du verkligen är Döden, vad gör du här på min gräsmatta? Jag kände i det ögonblicket att detta kanske inte var en så bra fråga.

Döden tittade upp mot mig samtidigt som han tog ett par steg framåt. Trots hans litenhet började jag känna mig ganska illa till mods.
— Kom du hit så kan jag visa vad jag gör här! Hans pipiga röst fick ett väsande inslag. Och med en vesslas snabbhet sprang han fram och rispade mig på benet med den skarpslipade lien. Det började blöda från såret.

Jag är en ganska sansad person som sällan blir speciellt arg. Konflikträdd säger somliga och mycket riktigt viker jag hellre undan än börjar gräla med folk. Men vid de sällsynta tillfällen jag verkligen blir arg kan det slå över så pass mycket att jag tappar kontrollen och de som varit med om ett sånt utbrott kan vittna om att det tydligen är väldigt obehagligt. Jag kände nu hur jag började bli mer och mer ilsken på denna kaxiga och otäcka lilla figuren som kallade sig Döden, något som över huvud taget inte ska kunna vara en varelse utan snarare ett tillstånd, en händelse.

Samtidigt går det inte att förneka att kallsvetten bröt ut. När varelsen nu började väsa högre och nästan såg ut att växa en smula, grep jag i panik glaskaraffen bredvid mig och slog med all kraft till figuren, hårt, om och om och om igen. Det hördes ett slags sprakande och en vidrig stank jag aldrig upplevt förr spred sig från den lilla högen som nu låg där i gräset. Jag startade snabbt gräsklipparen och körde över platsen om och om igen från olika håll. Min panik höll i sig, pulsen steg och steg och efter en kort stund släppte jag allt, sprang och startade bilen och körde så fort jag kunde därifrån. Hela min kropp skakade och ögonen kändes så uppspärrade att de aldrig skulle kunna stängas igen!

Jag har räknat ut att färden måste ha varat åtminstone en kvart, rakt ut på landsbygden, innan nerverna var så pass i lag att jag kunde stanna, kliva ur och fundera. Vad hade egentligen hänt? Var ifrån kom den där mystiska varelsen?

Vad var det för något jag hade…. dödat?

Hemma igen, nån gång senare på dagen syntes inte mycket på platsen för dramat. Gräset såg lite gult ut, men konstigt nog syntes inga som helst andra spår av vad som skett. Stanken var borta men också den vanliga fräscha doften av nyklippt gräs. Det var helt doftlöst på platsen. Så småningom åt jag min lunch och försökte sedan arbeta några timmar på eftermiddagen med dåligt resultat. Gräsklippandet fick vänta till senare.

Dagarna gick dock, tidningarna hade fortfarande sina dagliga dödsannonser och nyheterna fortsatte med sina rapporteringar om självmordsattacker, krig och mord. Jag sade mig så småningom lugnad att Döden kan man ju inte döda, och det måste ha varit ha varit något annat jag såg där i gräset. Det måste helt enkelt varit en sorts hallucination. En förvillelse? Och såret på benet måste ha orsakats av något vasst jag rivit mig på, kanske när jag sprang mot bilen den där dagen.

Men vad jag än försöker intala mig själv hjälper det inte; något konstigt hände den där dagen. Jag har svårt att sköta mitt jobb, aptiten har avtagit, jag har i dagarna upptäckt att mina händer börjat darra och både släkt och vänner undrar över min hälsa. Min läkare har skrivit ut starka sömntabletter för natten som dock bara hjälper en eller ett par timmar och jag väntar på tid hos en psykiater för samtal.

Såret som jag äter stark penicillin för och dagligen rengör med klorhexidin läker inte, utan verkar tvärtom bli mer och mer infekterat. Läkarna tror att det eventuellt beror på resistenta bakterier.

VÅRTAN

När jag för ett par år sen städade mitt hus, fick jag för mig att kika lite extra bakom ett element i vardagsrummet, vilket pinsamt nog inte gjorts på länge. Jag lyste med ficklampan och såg till min förvåning en sorts dammig klump ligga inträngd rätt långt ner. Detta skulle kunna vara ett bo för nån slags insekt eller något ännu värre och rädd och lite äcklad men också nyfiken petade jag försiktigt fram den mystiska tingesten så den mjukt trillade ner på mattan.

Klumpen var ungefär 3 cm i diameter, lite gråbeige och när jag med gummihandskar på händerna klämde försiktigt, kändes den kompakt men inte hård. Vid närmre betraktelse hade den små, små fjun.

Den såg faktiskt ut som en stor – vårta.

Denna oroande upptäckt fick mig att snabbt gå ut för att få lite frisk luft och lugna ner mig en smula. Efter att ha funderat några minuter beslöt jag mig att försiktigt skära itu den underliga klumpen och undersöka vad det egentligen var. Men just när jag tog en borste för att föra över den på en pappskiva och ta ut den såg jag: Klumpen rörde sig. Och det hördes ett svagt ljud från den!

Jag släppte allt och sprang ut på tomten igen. Vad skulle jag göra? Vad var det för läskig klump där inne? Var den farlig?

Då paniken lagt sig, fick nyfikenheten mig att väldigt försiktigt och på min vakt gå in i rummet och långsamt närma mig den otäcka saken där på golvet. Då hördes det något från den igen Ett ljust, torrt, svagt knastrande ljud som faktiskt lät som ett ord:

– Nisse!

Jag svarade med en röst jag själv inte kände igen.

– Ja? Vad… vem är du?

– Jag är din vårta, knastrade den otäcka lilla klumpen.

– Men… jag har ingen vårta, har aldrig haft. Vad menar du?

Det prasslade och knäppte lite extra innan vårtan tog till orda igen

– Hur länge har din släkt haft detta hus?

Jag kröp lite närmre för att höra bättre.

– Ja, faktiskt väldigt länge nu. Jag är visst sjätte generationen som bor här.

– Just det. Och jag har funnits här ända sedan jag lossnade från din mormors farmors mors haka 1876 prasslade vårtan och såg lite hemlighetsfull ut.

”Så fånigt att samtala med en vårta” tänkte jag irriterat, en tanke som återkommit många gånger. Men nyfikenheten fick mig att fortsätta:

– Du är ju inte klok! Hur Gick det till? Hur har du kunnat vara här så länge utan att bara skrumpna ihop och…… dö?

Ett knastrande och några hårda knäppningar hördes och den äckliga lilla hudansamlingen skrynklade ihop sig en liten smula. Jag ångrade mig strax och bad lite tyst om ursäkt, varpå vårtan efter ett litet tag slätades ut. Efter en stunds tystnad frågade jag:

– Hurdan var hon då? Alexandrine?

Vårtan tycktes nu nästan svälla lite och fick en smula mer färg och började på sitt prasslande, knastrande och knäppande sätt berätta om min mormors farmors mor. Saker och händelser varken jag eller någon annan i släkten kan ha hört talas om. Jag fick fråga om lite då och då eftersom det var svårt att urskilja orden bland allt knastrande, vilket ibland irriterade vårtan, men det blev för mig en givande och omtumlande eftermiddag. Så småningom knastrade det dock allt svagare och svagare från vårtan och när jag undrade om den ville ha något att äta kom ett enda skarpt knäppande varpå den blev alldeles tyst.

Jag stoppade försiktigt tillbaks vårtan bakom elementet och gick ut i köket och lagade min ärtsoppa, eftersom detta utspelade sig en torsdag.

Dagen efter samtalade vi igen. Jag fick höra en del om min mormors farmor som jag alltid varit lite nyfiken på, en fanatisk katolik med dåliga nerver. I samband med detta berättade vårtan en del anekdoter från trakten under sent 1800-tal och för att få höra mer innan vårtan tröttnade ställde jag vid lunchtid in en planerad intervju med en slagrörd golfinstruktör på eftermiddagen.

Efter några dagar frågade jag vårtan om den skulle vilja flytta upp i mitt sovrum, vilket den prasslade förtjust till.

Sedan dess bor min nye vän och släkting på en liten hylla bakom min sovrumsdörr, där den fått en liten fin tygbädd och jag har lärt mig att tycka om de små prasslande ljuden som kommer därifrån då och då. För att kunna höra vårtans berättelser utan att avbryta den för ofta använder jag numera hörapparat och efter klagomål bortifrån hyllan har jag dessutom skaffat snarkskena.

Jag har försökt döpa vårtan till olika namn, till exempel Mårten eller Lotten, men alltid mötts med aggressiva knäppanden. Det har känts fel även för mig och som svar på frågan en gång om vilket kön vårtan egentligen, hade kom det en lång upprörd harang av otydbara prasslande och knastrande ljud. När den så småningom lugnat ner sig såg den dock lite finurlig ut. Nu kallar jag den helt enkelt för Vårtan och det är vi bägge nöjda med.

Vårtan har berättat mycket om min släkt på mödernet som jag aldrig kunnat få höra på annat sätt och eftersom den tydligen har ett knivskarpt minne i fråga om detaljer verkar det vara en outtömlig källa. Mycket har gått upp för mig i fråga om en del av släktens original. Och när jag får mina återkommande stunder av melankoli brukar Vårtan berätta om min mormor eller min mamma vilket i längden har fungerat bättre än den mest avancerade terapi.

Jag lever numera ett rikt liv. Och när jag tänker på att mina barn och barnbarn också ska få uppleva detta blir jag varm i hjärtat. Nästa vecka ska jag träffa en jurist och skriva riktlinjer för kommande släkten för att undvika bråk och arvstvister när det gäller Vårtan. Det tror jag den kommer att tycka om.