Intervju

Intervju

Nils Ekwall, en konstnär med digert påbrå

Intervju av Ewa Linnros, publicerad i Konsttidningen 2005

Nils Ekwalls yrkesval var aldrig något val, det skedde helt naturligt. De flesta i hans släkt har varit konstnärligt aktiva sedan flera generationer tillbaks, och den mest namnkunniga var hans morfar, konstnären Nils Dardel.

När Nils Ekwall var liten satt han och hans äldre syskon ofta och målade tillsammans med deras mor. Och sedan fortsatte det så genom hela ungdomen och hela skolgången. När andra spelade fotboll satt Nils inne och petade med sitt och stortrivdes.

Nils målade sig igenom lumpen också. Han låg i Karlskrona och gick teckningskurs på kvällarna. Efter militärtjänstgöringen blev det konstskola.

– Jag muckade en fredag och på måndagen började jag på Forums konstskola i Malmö som var jätte bra. Den var på den tiden, det vill säga 70- talet, en väldigt gammaldags konstskola. Jag hade målat lite olja innan, gjort några konstiga flaskor och någon rutten apelsin… det såg ut som om den var rutten. Det var vad jag hade gjort i oljefärg. På skolan fick vi lära oss allt från grunden, att preparera duk, allt om färglära och formlära. Jag har en känsla av att det inte är så mycket på det viset nu för tiden.

Nils Ekwall, 49, träffade aldrig sin morfar. Han föddes 11 år efter Dardels bortgång. Men Dardels närvaro har ändå varit påtaglig. Än idag, efter snart 30 år som yrkeskonstnär tittar Nils på Dardels bilder när han ska göra händer eller ansikten. Nils kan sin morfar utan och innan.

– Han har ju nästan varit som en skola. Jag har pluggat på honom och blivit ”ipluggad” Nils Dardel under hela uppväxttiden.

Det är den ljusa sidan av släktskapet med Dardel. För ett sådant släktskap kan också tänkas tyngande, åtminstone om man väljer en konstnärlig bana. Nils Dardel var en av det förra seklets stora, svenska konstnärer. Det blir om inte annat påtagligt då man läser boken ”Dardel” av Erik Näslund. Författaren skriver om Dardel att ”han gjorde en snabb färd genom tidens ismer, följde dem inte utan blev en egen ism ”.

Att axla en sådan mantel kan inte vara helt lätt. Och Nils beskriver också sin morfar som ”den stora skuggan”.

– Som yrkeskonstnär har man känt sig lite i skuggan. Jag glömmer aldrig 1989 då jag ställde ut på ett litet galleri på Östermalmstorg, samtidigt med Moderna Museets stora Dardel-utställning. Jag tycker det är kul att sitta på mina egna utställningar och kolla in folk. Så där satt jag och det var massor med äldre damer som kom in på galleriet och tittade och jämförde, rakt av. Och dom jämförde inte bara konst utan dom jämförde mig också. Tissel och tassel; ”han är ganska lik och man ser att”… Det här var ett extremfall. Men så har det varit väldigt mycket, så det tog många år innan jag överhuvudtaget ville nämna släktskapet för främmande.

Nils Ekwall har sin hemvist på Ekerö utanför Stockholm. På ett fält inramat av skog ligger tre små röda hus. I ett av de tre husen på det vida fältet har han sin ateljé. På väggarna liksom på golvet, staplade längs väggarna finns hans bilder.

De flesta är surrealistiska och symboliska, målade i starka färger och med skarpa kontraster. Här finns många fantasifigurer, ganska läskiga figurer egentligen. Jag blir nyfiken på vad dessa figurer står för.

– Ja, dom här så kallade djuren är det många som har undrat över. Jag vet inte riktigt själv faktiskt, dom bara ploppar upp. Jag har sagt att det är som ett utarbetat telefonklotter. Du vet, man sitter och ritar och så blir det ett öga där, så blir det ett djur och en snabel och så vidare. Sedan gör jag en del djur lite hotfulla och en del lite snälla och så sätter jag dom i någon slags relation till varandra.

– På flera av dina målningar har du också fallande kroppar. Vad är det här fallandet?

– Svindel inför tillvaron kan jag tänka mig. Bara att falla, falla, falla.

Ett annat återkommande motiv hos Nils är huvuden med slutna ögon. Deras födelse kom i samband med att Nils efter sin mormor Tora Dardel, hittade en tysk bok från 1920- talet som hette 500 självporträtt med bara svartvita reproduktioner. Dessa självporträtt har Nils kopierat, men han har stängt deras ögon. Då blir det en slags instängdhet i det uttrycket.

– Jag har tänkt på inre liv, man stänger ute det yttre och ägnar sig bara åt det inre, det vill säga någon slags form av meditation, vilket jag också kallar dom för.

Men dom väcker väldigt olika känslor. En del säger att de är deprimerande, andra säger att de är vackra och fridfulla och en del säger att man blir orolig av dom. Och det är ju bra, det är ju så konst ska fungera. Jag vill få folk precis så, att diskutera vad det kan vara. Den här konsten är ju strängar hos mig, min klangbotten. Men är det som det ska vara, så finns det alltid någon annans klangbotten som kan börja vibrera också.

– På din sista utställning hade du en annan typ av ansikten. Dom var splittrade, uppskurna, förskjutna på något sätt. Vad är det?

– Det är lek helt enkelt. Men det är också uttryck egentligen. Jag tog ansikten, sådana här undersköna fotomodellshuvuden ur min dotters modetidningar. Dom är ju så perfekt ljussatta och manipulerade redan från början. Jag har tagit dom och skurit upp dom i skivor. Sedan har jag ändrat om dom där skivorna och lagt dom i annan ordning så att det blir ett annat uttryck. Och ibland blir dom helt abstrakta- ett halvt öga där som går ihop med en halv mun eller en näsborre som övergår i en haka till exempel. Det blir mycket märkliga effekter och jag har jätte roligt. Men jag menar ingenting med det, det är mer en lek.

Det är kanske just detta som gör Nils konst så spännande, den rymmer både djup och lekfullhet. Det är också en konst där man hela tiden upptäcker något nytt. Bilderna känns levande, kanske för att det är svårt att greppa dom helt och hållet.

Sedan ett par år tillbaka kan Nils också titulera sig som porträttkonstnär. Han har gjort självporträtt i 20 års tid då och då, men att porträttera av andra är relativt nytt. Det är det och hans lek med de ”strimlade” ansiktena som fyller hans arbetsdagar just nu. Och Nils är disciplinerad i sitt jobb.

– Jag är disciplinerad därför att jag trivs med jobbet. För några år sedan tyckte jag att det var ganska lönlöst och hopplöst att hålla på med det här för det gav ingenting, jag körde fast och jag visste inte vad jag skulle göra. Då började jag jobba som bildlärare på en högstadieskola. Det var roligt samtidigt som det sög musten ur mig, för jag hade varken tid eller ork till att hålla på med mitt eget. Så var det nästan ett år och det var nyttigt, för då förstod jag att jag var privilegierad. Sedan fick jag en nytändning.

Nils har fortsatt att hålla målarkurser. Kurserna är ett bra komplement till de många ensamma timmarna i ateljén. Men det är inte bara för den sociala aspektens skull som kurserna är viktiga, de är också av betydelse för Nils egen utveckling. För det är inte bara eleverna som lär sig, även Nils lär sig enormt mycket.

– Det är just det att man aldrig kommer att bli färdig som driver. Det är en nyfikenhet, och det är det som är så roligt att jag fortfarande känner mig nyfiken efter alla dessa år.

– Har du någon dröm inom ditt konstnärskap som du vill uppfylla?

– Ja, det är ju den där ultimata målningen som jag aldrig kommer att komma fram till. Konst är verkligen en kommunikation och jag vill skildra stämningar. Jag tycker om konst som är vacker men som ändå kanske oroar, och jag har ett praktexempel.

Jag hade en utställning på 80- talet där hade jag en målning som egentligen inte var speciellt bra, men den var vacker i färgerna och jag hade roligt när jag gjorde den. Den hade långa horn som kom från himlen och nere på marken var det sådana här konstiga djur som trumpetade tillbaks. Min tanke var att dom skulle försöka härma dom här himmelska hornen. Djuren var ganska fula och det var några som trumpetade med näsorna som hade förvandlats till trumpeter, några trumpetade med svansen och det var också någon människa som trumpetade tillbaks mot dom stora, vackra hornen i himlen. Och så var det en människa som hade trumpeter i rumpan!

Och folk kom och kliade sig i huvudet. Så kom min gamla mormor, som var i 80- års åldern då, och tittade på den där och så sa hon- ” den var vacker Nisse, den var fin”!

Jag blev naturligtvis smickrad samtidigt som jag blev lite förvånad att hon tyckte om just den.

Någon månad efteråt fyllde hon år och då tänkte jag att hon får den där trumpettavlan. Och hon blev jätte glad och verkligen tackade mig, och jag var ju nöjd. Så ringde hon några dagar senare och var ganska upprörd. – ” Nisse, Nisse, vad är det jag ser? Dom har ju trumpeter i rumpan! Usch!”

Och det tycker jag är roligt när man nästan kan lura folk, – ” oh, vad vackert… men vad är det som händer”? Det är roligt, när det oroar.

Om man nu ändå ska ge sig på en jämförelse mellan Nils och hans morfar måste jag nog till att börja med ge damerna som kom till galleriet på Östermalmstorg rätt, när de tyckte att ”han var ganska lik”…

Nils har fått sin morfars finmejslade ansikte med känsliga och samtidigt pliriga ögon. En blick som uttrycker såväl allvar som humor. Nu kan det tyckas oväsentligt att jämföra det yttre. Men eftersom vi brukar kalla ögonen för själens spegel så tycker jag att det i det här fallet har en viss relevans. För det som konstnären skapar är också en spegling av konstnärens inre.

När jag tittar på Nils Dardels och Nils Ekwalls konst så finner jag också mycket gemensamt. De målar båda med starka, klara färger och skarpa kontraster. När det gäller bildernas innehåll finns också här gemensamma drag. Jag citerar åter Erik Näslund som beskriver Dardels konst som ”elegant, ironisk och bisarr, raffinerad och naiv med många svarta djup”. Alla dessa ingredienser ser jag också i Nils Ekwalls tavlor.