Vårtan

När jag för ett par år sen städade mitt hus, fick jag för mig att kika lite extra bakom ett element i vardagsrummet, vilket pinsamt nog inte gjorts på länge. Jag lyste med ficklampan och såg till min förvåning en sorts dammig klump ligga inträngd rätt långt ner. Detta skulle kunna vara ett bo för nån slags insekt eller något ännu värre och rädd och lite äcklad men också nyfiken petade jag försiktigt fram den mystiska tingesten så den mjukt trillade ner på mattan.

Klumpen var ungefär 3 cm i diameter, lite gråbeige och när jag med gummihandskar på händerna klämde försiktigt, kändes den kompakt men inte hård. Vid närmre betraktelse hade den små, små fjun.

Den såg faktiskt ut som en stor – vårta.

Denna oroande upptäckt fick mig att snabbt gå ut för att få lite frisk luft och lugna ner mig en smula. Efter att ha funderat några minuter beslöt jag mig att försiktigt skära itu den underliga klumpen och undersöka vad det egentligen var. Men just när jag tog en borste för att föra över den på en pappskiva och ta ut den såg jag: Klumpen rörde sig. Och det hördes ett svagt ljud från den!

Jag släppte allt och sprang ut på tomten igen. Vad skulle jag göra? Vad var det för läskig klump där inne? Var den farlig?

Då paniken lagt sig, fick nyfikenheten mig att väldigt försiktigt och på min vakt gå in i rummet och långsamt närma mig den otäcka saken där på golvet. Då hördes det något från den igen Ett ljust, torrt, svagt knastrande ljud som faktiskt lät som ett ord:
– Nisse!
Jag svarade med en röst jag själv inte kände igen.
– Ja? Vad… vem är du?
– Jag är din vårta, knastrade den otäcka lilla klumpen.
– Men… jag har ingen vårta, har aldrig haft. Vad menar du?
Det prasslade och knäppte lite extra innan vårtan tog till orda igen
– Hur länge har din släkt haft detta hus?
Jag kröp lite närmre för att höra bättre.
– Ja, faktiskt väldigt länge nu. Jag är visst sjätte generationen som bor här.
– Just det. Och jag har funnits här ända sedan jag lossnade från din mormors farmors mors haka 1876 prasslade vårtan och såg lite hemlighetsfull ut.

”Så fånigt att samtala med en vårta” tänkte jag irriterat, en tanke som återkommit många gånger. Men nyfikenheten fick mig att fortsätta:
– Du är ju inte klok! Hur Gick det till? Hur har du kunnat vara här så länge utan att bara skrumpna ihop och…… dö?
Ett knastrande och några hårda knäppningar hördes och den äckliga lilla hudansamlingen skrynklade ihop sig en liten smula. Jag ångrade mig strax och bad lite tyst om ursäkt, varpå vårtan efter ett litet tag slätades ut. Efter en stunds tystnad frågade jag:

– Hurdan var hon då? Alexandrine?

Vårtan tycktes nu nästan svälla lite och fick en smula mer färg och började på sitt prasslande, knastrande och knäppande sätt berätta om min mormors farmors mor. Saker och händelser varken jag eller någon annan i släkten kan ha hört talas om. Jag fick fråga om lite då och då eftersom det var svårt att urskilja orden bland allt knastrande, vilket ibland irriterade vårtan, men det blev för mig en givande och omtumlande eftermiddag. Så småningom knastrade det dock allt svagare och svagare från vårtan och när jag undrade om den ville ha något att äta kom ett enda skarpt knäppande varpå den blev alldeles tyst.

Jag stoppade försiktigt tillbaks vårtan bakom elementet och gick ut i köket och lagade min ärtsoppa, eftersom detta utspelade sig en torsdag.

Dagen efter samtalade vi igen. Jag fick höra en del om min mormors farmor som jag alltid varit lite nyfiken på, en fanatisk katolik med dåliga nerver. I samband med detta berättade vårtan en del anekdoter från trakten under sent 1800-tal och för att få höra mer innan vårtan tröttnade ställde jag vid lunchtid in en planerad intervju med en slagrörd golfinstruktör på eftermiddagen.

Efter några dagar frågade jag vårtan om den skulle vilja flytta upp i mitt sovrum, vilket den prasslade förtjust till.

Sedan dess bor min nye vän och släkting på en liten hylla bakom min sovrumsdörr, där den fått en liten fin tygbädd och jag har lärt mig att tycka om de små prasslande ljuden som kommer därifrån då och då. För att kunna höra vårtans berättelser utan att avbryta den för ofta använder jag numera hörapparat och efter klagomål bortifrån hyllan har jag dessutom skaffat snarkskena.

Jag har försökt döpa vårtan till olika namn, till exempel Mårten eller Lotten, men alltid mötts med aggressiva knäppanden. Det har känts fel även för mig och som svar på frågan en gång om vilket kön vårtan egentligen, hade kom det en lång upprörd harang av otydbara prasslande och knastrande ljud. När den så småningom lugnat ner sig såg den dock lite finurlig ut. Nu kallar jag den helt enkelt för Vårtan och det är vi bägge nöjda med.

Vårtan har berättat mycket om min släkt på mödernet som jag aldrig kunnat få höra på annat sätt och eftersom den tydligen har ett knivskarpt minne i fråga om detaljer verkar det vara en outtömlig källa. Mycket har gått upp för mig i fråga om en del av släktens original. Och när jag får mina återkommande stunder av melankoli brukar Vårtan berätta om min mormor eller min mamma vilket i längden har fungerat bättre än den mest avancerade terapi.

Jag lever numera ett rikt liv. Och när jag tänker på att mina barn och barnbarn också ska få uppleva detta blir jag varm i hjärtat. Nästa vecka ska jag träffa en jurist och skriva riktlinjer för kommande släkten för att undvika bråk och arvstvister när det gäller Vårtan. Det tror jag den kommer att tycka om.

Posted in Uncategorized | Comments Off on Vårtan

Glömska

En man i Borlänge tänkte ta ut kontanter på bankomaten vid Stortorget men till sin stora förtret upptäckte han att han glömt bankkortet. I själva verket hade han glömt hela plånboken. Och då mannen trevade efter kavajens innerficka där plånboken brukade återfinnas, gjordes upptäckten att han inte ens hade någon kavaj på sig. Tydligen kvarglömd hemma, vilket gjorde mannen lite orolig.

Ännu oroligare blev han av att känna att skjortan inte heller satt på honom. Då han tittade ner fann han att han även glömt sätta på sig byxorna. Den stora chocken kom vid upptäckten att även kalsongerna saknades.
Naken, förutom strumpor och skor, mitt på Stortorget i Borlänge. Med  flammande kinder försökte mannen skyla sig, medan han förstulet tittade runt för att se om någon utväg fanns undan folks nyfikna blickar. Ett skrik steg upp ur mannens strupe när han då insåg att han glömt att gå hemifrån och i stället befann sig i sin egen hall.

Bekymrad gick han in i sovrummet för att klä på sig men glömde strax varför han gått dit, och gick i stället och lade sig i sängen, somnade och sov i tre dygn.

 

 

 

Posted in Uncategorized | Comments Off on Glömska